Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Änka i Libyen: Vi måste börja från början - Utrikesministeriet: Global.finland: Länder: Nyheter A-Ö

Utrikesministeriets utvecklingskommunikation, e-post: VIE-30@formin.fi. Webbplatsens updatering avslutades den 30.6.2014.
reuna
Nyheter, 21.10.2011

Änka i Libyen: Vi måste börja från början

Sahar Halabs dröm om ett nytt liv i USA ödelades av Gaddafitruppernas kulor. Men hennes dröm om ett nytt och bättre Libyen är fortfarande stark.

Sahar Halab är en trettioårig kvinna från Tripoli. Hon har tre barn, det yngsta är bara tio månader gammalt och storasystrarna fyra och sex år. Till utbildningen är Halab arkitekt. Eftersom sysselsättningssituationen i Libyen är dålig – mycket sämre än den offentliga statistiken visar – grundade Halab tillsammans med sin man, Jamal Said, år 2005 en resebyrå.

Paret välkomnade entusiastiskt vårens folkuppror. Said var inte politiskt aktiv men deltog två gånger i fredliga demonstrationer. Våren skulle bli en tid av förändringar för familjen för de hade planerat att flytta till USA i april. Under årens lopp hade de nämligen insett att trots turismpotentialen så ville Gaddafi egentligen inte ha turister i Libyen. Familjens alla flyttningsarrangemang var klara; de hade tillstånd, dokument och företagsregistreringar färdiga.

Men fredagen den 25 februari ödelades alla deras drömmar.

Libyalainen Sahar Halab. Kuva: Päivi ArvonenÄven om Libyen fortsättningsvis är kaotiskt tror Sahar Halab att ”det nya Libyen” är funktionsdugligt redan om några år. Foto: Päivi Arvonen
”Ren och skär civilavrättning”

Halabs man Jamal Said deltog i fredagsbönen i en moské i Tripolis centrum. Han kom ut med sina vänner på Al Jazayertorget efteråt, och då började de beskjutas.

”Gaddafis trupper besköt alla som kom ut ur moskén utan någon som helst varning. Det var en ren och skär civilavrättning. Tiotals män dog” berättar Sahar. Hon fick en chock och var rädd för sitt eget och sina barns liv.

”Jag är fortfarande oerhört arg på alla civila avrättades vägnar och tycker att Gaddafi måste dö för sina brott. Men för mina barns skull måste jag fortsätta med mitt liv som vanligt.”

Makens död ändrade på flyttplanerna men företagsverksamheten driver Halab ännu. Hon hoppas att hon snart kan ordna Libyenresor för utländska turister. Hon vill också göra allt hon kan för att bygga upp ett nytt och rättvist Libyen.

”Det handlar inte om återuppbyggnad, allt måste byggas från början”.

Folket tvingades kalla Gaddafi far

Sahar Halab berättar att libyerna först nu håller på att inse hur vanvettigt livet i Muyammar Gaddafis Libyen i själva verket var.

”Vi levde i ständig skräck för att någon av Gaddafis spioner skulle anges oss, t.ex. för någon olämplig mening vi yttrat. I skolan gymnastiserade barnen varje morgon medan de mässade Guds och Gaddafis namn, och folket tvingades kalla Gaddafi för far.

Gaddafi ville att folket skulle kalla sig araber och tala arabiska. Bland annat bestämde han att alla utländska visumsökande måste översätta sina pass till arabiska eftersom tulltjänstemän enligt honom inte borde kunna engelska.

Halab och Said levde i större skräck än många andra eftersom de tillhörde amazighberberstammen. Enligt Gaddafis arabnationalistiska order var det förbjudet att tala berberspråk eller markera sin berberbakgrund.

”Vi ville ändå lära våra barn vårt eget språk amazigh, fast det innebar en stor risk.”

Gaddafis Libyen ett enda stort skådespel

Innan folkupproret ansågs Libyen vara ett relativt välmående land, och många avundades den garanterade kostnadsfria hälsovården och de billiga bostäderna för fattiga (möjliga tack vare oljeintäkterna). Men enligt Sahar Halab var allt detta ett enda skådespel. Landets bruttonationalprodukt förvrängdes bland annat på grund av den lilla men oerhört förmögna elit som fanns.

”Största delen av folket levde faktiskt i total fattigdom. Och hälsovård fick man inte utan stora avgifter någon annanstans än i de största städerna” avslöjar hon.

Gaddafi kontrollerade strängt den bild av landet som medier förmedlade. Besökande journalister hölls alltid under noggrann uppsyn av de statliga myndigheterna; om de lämnade sina hotellrum på egen hand förföljdes de alltid av hemliga polisen. Utlänningar fick inte tala med ortsbefolkningen, och det var inte många ortsbor som hade vågat yttra sig heller: en lite längre diskussion med en utlänning kunde leda till angivelse och arrestering.

Gaddafi accepterade inte medborgaraktivism. Inte en enda regeringsoberoende frivilligorganisation verkade i Libyen.

Även om läget i Libyen fortsättningsvis är kaotiskt och striderna mot de Gaddafitrogna fortsätter i några städer tror Sahar Halab att ”det nya Libyen” är funktionsdugligt redan efter några år.

”Även om grundutbildningen har varit dålig så har vi libyer haft möjlighet att studera utomlands. Tusentals skickliga libyska yrkesmänniskor är bosatta utomlands och jag tror att de nu återvänder för att bygga upp vårt land” säger Halab och understryker kvinnornas roll i uppbyggnaden av det nya Libyen. I folkresningen deltog kvinnorna aktivt i många städer och de vill inte återgå till en passiv roll.

”Libyska kvinnor är starka, och nu när vi också är fria, kan ingenting stoppa oss”.

Päivi Arvonen

Skribenten är frilansjournalist bosatt i Egypten. Artiklar försedda med författarens namn publicerade på global.finlands sidor representerar enbart skribentens åsikter.

Skriv ut Dela

Detta dokument

Mer på webbplatsen

Uppdaterat 21.10.2011


Skriv ut Dela
© Utrikesministeriet 2006 | Information om webbsidor | kehitys.verkot@formin.fi
FORMIN.FINLAND.FI - ULKOASIAINMINISTERIÖ - UTSTRIKESMINISTERIET
Global.finland.fi är en webbplats om utvecklingsfrågor och global fostran. Webbplatsens updatering avslutades den 30.6.2014.
Namnförsedda artiklar publicerade i global.finland representerar enbart skribentens egna åsikter.
© Utrikesministeriet | Utvecklingskommunikation, Kanalgatan 3 C, 00160 Helsingfors, e-post VIE-30@formin.fi