Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Frihet utan smak - Utrikesministeriet: Global.finland: Länder: Nyheter A-Ö

Utrikesministeriets utvecklingskommunikation, e-post: VIE-30@formin.fi. Webbplatsens updatering avslutades den 30.6.2014.
reuna
Nyheter, 23.9.2011

TEXT BENGT SIGVARDSSON

BILD LUCAS PERNIN

Frihet utan smak

Den moderna tiden har hunnit ikapp Libanons beduiner. Livet som bofasta må vara bekvämare än nomadlivet, men ändrade matvanor har lett till många hälsoproblem.

 73-årige Ali Fayad och hans fru Damaoun sitter på verandan till deras hus i byn Faur i Bekaadalen i östra Libanon. Bredvid ligger en åkerlapp där Ali odlar lite grönsaker.

”Jag säljer lite av det vi odlar, men det mesta äter vi själva. Det är svårt att få tag på bra grönsaker någon annanstans. Förr var allt naturligt odlat utan konstgödning eller besprutning och smakade mer. Idag är allt smaklöst”, säger Ali.

Ali och hans familj är, liksom resten av Faur’s 15 000 invånare, beduiner som tillhör stammen Al-Hraok med ursprung i Basra i södra Irak. Sammanlagt finns det cirka 150 000 beduiner i östra Libanon. Tidigare var de nomader som rörde sig fritt över dagens gränser i Mellanöstern med sina kreatur.

”Förr var jag en rik man med 800 hundra får och kameler”, säger Ali nostalgiskt.

1970 hade politiska omvälvningar inneburit att gränserna stängdes. Libanons regering gav beduinerna mark, bland annat i Faur, där de slog upp sina fårskinnstält. Många övergav djuruppfödningen och började odla grönsaker istället.

”Jag saknar beduinlivet. Det var ett fritt liv men de unga har det bekvämare idag”, säger Ali.

Numera har tälten ersatts av enkla sten- och betonghus som brett ut sig över det som en gång var odlingar. Det finns inte en kamel i byn. Endast någon enstaka äldre man, med traditionell rödvit beduinscarf kring huvudet, ses valla sin fårskock på gatan. Som bofasta har beduinernas matvanor ändrats radikalt. Traditionell beduinmat var enkel, men nyttig och proteinrik.

“Våra barn och barnbarn vägrar äta beduinmat. De tycker att det är smaklöst”, säger Ali.

Beduinmaten bestod av sådant som höll sig bäst under långa färder, till exempel zatar (vildtimjansblandning), torkade bönor och baljväxter, bulgur och ris. Kött fick man från eget boskap.

“Vi köpte eller bytte till oss hundratals kilo torkade bönor, kikärtor, ris med mera som skulle vara ett år åt gången. Nu planerar vi måltiderna dag för dag och köper allt i livsmedelsbutiker, men jag och Damaoun äter fortfarande beduinmat. Därför är vi starka och friska, framförallt för att vi dricker mycket labneh (yoghurt)”, säger Ali.

Från labneh till läsk

Det är den muslimska fastemånaden Ramadan, så någon labneh bjuds det inte på. Inte hos grannfrun, 55-åriga Amira Khasroum, heller. Hon hämtar däremot läsk från kylskåpet.

”Labneh har ersatts av Pepsi Cola”, konstaterar 30-åriga Nada Rada som är på besök hos Amira.

Vi sitter på soffor med orientaliska mönster. Foton på Amiras åtta barn pryder en bokhylla. Bredvid står en TV. Elektricitet kom till byn 1980, ett år innan Nada föddes.

“När jag var barn bodde de flesta fortfarande i tält. Vi gjorde allt själva, till exempel smör, ost och labneh av get- eller kamelmjölk. All mat tillagades över öppen eld. Nu har vi el- eller gasspisar och köper allt i byns butik. När jag lagar mat gör jag spagetti eller andra utländska rätter. Vi äter inte ens mensef längre annat än vid speciella tillfällen”, säger Nada.

Mensef är den traditionella beduinrätten som består av grillat lamm på en bädd av ris och pinjenötter.

”De unga föredrar hamburgare och pizza. Det gör jag också, fast jag vet att det inte är nyttigt”, säger Amira.

Det ter sig märkligt att någon som bor i Bekaadalen föredrar västerländsk snabbmat. Området är känt som Libanons kornbord och platsen där de berömda libanesiska mezze-rätterna fulländades. Kilometervis med prunkande grönsaks- frukt- och druvodlingar skiljer byn från den närmsta staden Zahle, men Amira påpekar att de tillhör kommersiella storjordbruk.

“Allt är genmodifierat och besprutat. Frukt och grönsaker smakar ingenting jämfört med när vi själva odlade dem”, säger hon.

Gamla, nya sjukdomar

Faur ingår i ett hälsoprojekt, som drivs av det Amerikanska Universitet i Beirut (AUB) och flera NGO: s, där Nada har arbetat som volontär.

“De senaste tio åren har antalet cancerfall i byn ökat enormt. Vi kan inte se några andra orsaker än att folk numera äter fet snabbmat, livsmedel med kemiska tillsatsämnen och kött från djur som fått tillväxthormoner”, säger Nada.

Byns shejk eller beduinhövding, Haytham Touaymy, slår sig ned på en soffa. Han är ansvarig för hälsoprojektet i byn.

“Blodcancer har blivit mycket vanligt bland både barn och vuxna. Andra ’nya’ sjukdomar är diabetes, reumatism och hjärtsjukdomar. Förr var spädbarnsdödligheten hög i byn. Det är den inte längre, däremot har dödligheten bland äldre barn ökat”, säger han.

“Förr dog de flesta av ålder, nu dör nästan alla av sjukdomar”, säger Amira.

Ett annat fenomen är att nyblivna mödrar inte har bröstmjölk.

“Tidigare ammade alla kvinnor sina barn. Nu gör ytterst få det, eftersom de inte har någon mjölk i brösten. Barnen får Nestlé-bröstmjölksersättning istället”, säger Amira.

Som alla andra

Kvinnorna har inga planer på att ändra matvanor eller livsstil.

”Vi åt bättre förr, men i övrigt har våra liv blivit bättre”, säger Amira.

Tidigare gick mycket tid åt till att skaffa vatten. Vid torkperioder hände det att man fick rida i dagar i jakt på vatten. Idag har alla husen rinnande vatten.

“Och det var under min uppväxt som flickor började i skolan. Förr var kvinnor tvungna att gifta sig med sina kusiner, nu gifter vi oss med vem vi vill. För 10–20 år sedan hade varje familj 10 till 15 barn. Ingen skaffa så många barn längre. Jag har tre barn och vill inte ha fler”, säger Nada.

Traditionen att kvinnor tatuerade sig i ansiktet har helt försvunnit. Även männens stil har ändrats. Ytterst få klär sig i den traditionella beduinlångskjortan.

“Många ser ned på oss, därför har det blivit mindre viktigt för oss att vara beduiner. Vi vill vara som alla andra”, säger shejk Haytham.

Fram tills för cirka 100 år sedan såg de flesta i Mellanöstern upp till beduinerna eftersom de var självförsörjande och fria. När det ottomanska riket föll, efter första världskriget, drog Frankrike och Storbritannien upp dagens gränser. Beduinerna saknade medborgarskap, men fick särskilda resedokument som de kunde förflytta sig fritt med mellan Libanon, Syrien, Irak och Jordanien. Under årets gång reste de mellan de platser där klimat och betesmarker var bäst, men allteftersom markerna privatiserades eller förstatligades blev betesmarker och lägerplatser färre. Nådastöten för beduinernas nomadliv kom när Mellanösterns gränser började stängas i slutet av 1960-talet.

“Vi var tvungna att hitta andra sätt att försörja oss. Nu är de flesta anställda på fälten eller på industrier i städerna”, säger shejk Haytham.

En påse chips till skollunch

I byn Kab Elias träffar vi doktor Darwish Khan på en klinik som ingår i hälsoprojektet. Han intygar att den ändrade livsstilen har lett till kostrelaterade sjukdomar bland beduinerna. Många har anemis, njurproblem och lider av undernäring. Det är dock inte bara på grund av snabbmat.

“Vissa är så fattiga att de inte äter något annat än vad de själva odlar. Om de bara odlar blomkål eller potatis så äter de inget annat”, säger doktor Khan.

Merparten av beduinerna fick libanesiskt medborgarskap först 1994. Tidigare hade de inga medborgerliga rättigheter, vilket betydde att de inte fick gå i statliga skolor. Även om nästan alla beduinbarn numera går i skolan påverkas deras hälsa av att många föräldrar är outbildade. En påse chips är till exempel en vanlig skollunch. Kliniken har bland annat utbildat volontärer som ska sprida näringslära i byarna.

“Men många förstår mig inte när jag pratar om hälsa och näringslära eftersom de inte har någon utbildning. Även om de flesta barnen nu går i skolan så finns det de som inte gör det för att de saknar medborgarskap. Något måste göras så att alla beduiner får utbildning, annars blir det svårt att komma tillrätta med hälsoproblemen”, avslutar doktor Khan.

Skriv ut Dela

Uppdaterat 16.9.2011


Skriv ut Dela
© Utrikesministeriet 2006 | Information om webbsidor | kehitys.verkot@formin.fi
FORMIN.FINLAND.FI - ULKOASIAINMINISTERIÖ - UTSTRIKESMINISTERIET
Global.finland.fi är en webbplats om utvecklingsfrågor och global fostran. Webbplatsens updatering avslutades den 30.6.2014.
Namnförsedda artiklar publicerade i global.finland representerar enbart skribentens egna åsikter.
© Utrikesministeriet | Utvecklingskommunikation, Kanalgatan 3 C, 00160 Helsingfors, e-post VIE-30@formin.fi