Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Moldavien: Bara fattiga människor - Utrikesministeriet: Global.finland: Länder: Nyheter A-Ö

Utrikesministeriets utvecklingskommunikation, e-post: VIE-30@formin.fi. Webbplatsens updatering avslutades den 30.6.2014.
reuna
Nyheter, 23.9.2010

SÄKERHET OCH UTVECKLING

Moldavien: Bara fattiga människor

Det finns ett land i Europa som är så fattigt att invånarna gör allt för att komma utomlands. En del av dem som lyckas blir utnyttjade, vissa bestulna på sina kroppsdelar.

En majdag för tio år sedan stod tre män på trappan till Viktors hus.

”Vi har ett jobberbjudande”, sa en av männen och sträckte fram näven.

”Det finns en gruva utanför Istanbul som behöver folk”, sa den andra.

”Du får tvåtusen dollar i månaden”, sa den tredje.

En vecka senare mötte en chaufför upp i den luftkonditionerade ankomstterminalen på Atatürk airport. Efter några dagar i en trång lägenhet förstod Viktor att det inte fanns något jobb. En dag skickades han till sjukhuset för att ta blodprov, ”för att testa mot droger”, en annan dag vidare till ett hus vid medelhavet i en stad som Viktor inte minns namnet på.

Efter två månader lämpades han slutligen av i en smutsig källarlokal i Istanbul. Viktor fick reda på att han skulle få återvända till Mingir, men på morgonen kommande dag stegade en man in genom dörren och berättade att han skulle åka till sjukhuset i stället.

Allting skedde så hastigt att Viktor knappt hann reagera. Först blev han uppmanad att underteckna ett dokument om att han inte hade några anhöriga, sedan leddes han in i en sal på fjärde våningen och lades på en bår. En läkare kom med en spruta i ena handen.

Sedan domnade han bort och allt blev svart.

En israelisk man hade betalt 100 000 US-dollar för hans ena njure. Israelens familj kom till sjukhuset för att tacka Viktor för hans uppoffring. Två dagar senare sattes han på en buss tillbaka till Mingir med 3 000 dollar i fickan som kompensation. Resterande 97 000 dollar gick till de olika mellanhänderna i Moldavien, Turkiet och Israel.

Maffian låg bakom

Idag är Viktor 55 år gammal men har en blick som får honom att se tio år äldre ut. Det händer att han skänker en tanke åt den israeliska mannen som köpte hans njure.

”Det var egentligen inte hans fel, han försökte bara få tag i en njure och betalade en förmögenhet. På sätt och vis var vi båda offer för situationen”, säger han bistert och lyfter på skjortan för att visa upp ett illa läkt ärr i vänster sida av överkroppen.

”Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen innan det var försent. Jag befann mig helt enkelt i deras våld.”

Få känner till det exakta händelseförloppet, men alla är eniga om att det började med ett sönderfallande Sovjetimperium. Vissa lägger till Balkankrigen som en del i den växande vapen- och människohandeln i regionen, andra menar att Moldaviens nyvunna självständighet ledde till en maktlös stat som inte kunde skydda sina medborgares intressen i utlandet.

Klart står att landet under hela 1990-talet var en aldrig sinande källa för människohandlarna. Organhandeln blomstrade under millennieskiftets första år.

”Jag förstod att det var maffian som låg bakom, så jag anmälde dem aldrig till polisen. Jag var rädd för att de skulle straffa oss, kanske döda hela min familj om jag berätta om det”, säger Viktor.

Under de senaste åren har traffickingen blivit mer svårupptäckt i takt med att korruptionen skjutit i höjden. Samtidigt försöker landet tvätta bort ett rykte som är så starkt att till och med tjänsteresande kvinnor fastnar i de utländska flygplatsernas säkerhetskontroller.

En dörr i ansiktet

För några år sedan utsåg den moldaviska regeringen transplantationskirurgen Igor Codreanu till särskild observatör för organtrafficking. Nu står han vid fönstret med solen i ryggen och spänner blicken i de besökande journalisterna.

”Får jag ställa en fråga”, säger han barskt.

”Varför kommer det en massa journalister från hela världen för att skriva om något som inte längre existerar. Det har inte varit några rapporterade fall på sju år!”

Codreanu vill bara ställa upp på intervju om han får garantier om ”att vinkeln inte kommer att vara att organtraffickingen fortfarande pågår”.

”Börja med att bestämma dig för vad du tänker skriva och återkom sedan.”

Försöker man prata med de officiella kanalerna får man en igenslagen dörr i ansiktet. Men statistiken talar ett annat språk. I en FN-rapport från september 2009 nämns fyra inkomna fall per år – bortsett från mörkertalet. Utöver det finns ett tydligt mönster av hur personer som säljer sina njurar frivilligt inte betalas hela summan, i vissa fall inte alls.

Överleva för stunden

Mingir är en av byarna som drabbats hårdast. Byns borgmästare, en man med röd kortärmad skjorta och slokande mustasch, vill inte bidra med några namn. Bland byborna sägs det att femton personer har sålt eller lurats av sina njurar.

I slutänden kan allt kokas ner till vanliga levnadsförhållanden. Ju fattigare och desperatare, desto lättare att falla för drömmen om ett rikare liv utomlands.

”Vad är det som skapar en prostituerad?”, frågar borgmästaren retoriskt.

”Det är ett sätt att överleva för stunden.”

Moldavien kastades in i ett inbördeskrig mot utbrytarrepubliken Transnistrien i början av 1990-talet. Efter förlusten hamnade i stort sett all tung industri på fel sida Dnestrfloden som blev den nya gränsen österut. Kvar fanns jordbruket och vinexporten, men i och med självständigheten förlorade landet sin förra exportmarknad mot Sovjet. De gigantiska kollektivjordbruken privatiserades eller styckades upp mellan byborna.

Samtidigt uppstod ett nästintill olösligt problem: Hur skulle tvåtusen personer kunna dela på tvåhundra traktorer? Eller på femtio lastbilar? Tre lador? Ett bevattningssystem? Till slut hade stora delar av det som fanns kvar av kolchoserna plundrats och förstörts. 

Fruarna har rest

Längs med bygatan i Mingir står åtta män och gjuter fast ett träkors i sandjorden, ”ett sätt att lämna efter sig något”, säger en äldre man med vitt hår som heter Stephen.

Stephen är ensam om att ha haft ett betalande arbete under de senaste åren. Några av dem är kommunanställda och har inte fått ut sin lön på över tre år. Alla är ofrivilliga ungkarlar sedan en tid tillbaka: fruarna har rest till EU och Ryssland för att arbeta, kvar i Mingir försöker männen få tiden att gå.

”Kan du inte hämta hem dem åt oss?”, frågar en tanig man i fyrtioårsåldern som också heter Stephen. Sedan skrattar han så att guldtänderna kikar fram ur gapet.

Hans fru jobbar som hembiträde i Italien och skickar hem det som blir över. Männen vid träkorset vill också till EU, fast det är lättare att få arbetsvisum till Ryssland. Stephen betalade människosmugglare för att komma till Polen men upptäcktes och skickades hem. Nu är han 2 000 dollar fattigare.

I dag befinner sig omkring 600 000 moldavier utomlands. Vissa av dem för gott, andra för att arbeta under en kortare tid och sedan återvända. FN räknar med att en tredjedel av dessa saknar visum i värdlandet.

Moldavien är den Sovjetrepublik som det gått sämst för ekonomiskt sedan upplösningen. Under det första årtiondet var fattigdomen i landet akut. Idag är Moldavien fortfarande Europas fattigaste land med en genomsnittlig månadsinkomst på drygt 190 euro.

Folkströmmen ut från Moldavien har blivit en livlina för landets ekonomi i och med att nära femton miljarder kronor skickas hem varje år. På samma gång har den lagt grunden för ett fenomen som kan liknas vid den gamla tidens slavhandel – bortsett från att offren nuförtiden inte behöver hämtas med slavskepp.

Arbete utan lön

Det skulle bli Svetlanas Buzus lyckligaste tid. Hon och Gheorghe hade gift sig och köpt ett hus i Peusecina som behövde rustas upp. En dag i februari 2005 när de var i Chişinău hittade Svetlana en lapp som klistrats upp på en husvägg om att det fanns arbete i Ryssland. Och så ett telefonnummer till en man som pratade ryska.

Några veckor senare möttes de av mannens vuxna son på järnvägscentralen i Moskva. Han gav dem pengar för biljetten och tog dem till deras arbetsplats: en villa i en förort som behövde renoveras.

Så hade det nygifta paret arbetat sin första månad och det var dags för lön.

”Ni får den om en vecka”, sa sonen.

Efter ytterligare en månad: ”De kommer nästa månad.”

Till slut var renoveringen färdig. Sonen kom förbi och betalade tågbiljetten tillbaka till Chişinău.

Lönen?

”Jag sätter in den på ert bankkonto när ni är tillbaka i Moldavien”, sa sonen.

Sedan slutade han svara i telefon. Banköverföringen kom aldrig.

”Vi hoppades så mycket på att vi skulle få våra pengar. Ända in i slutet. Det gjorde ont i kroppen när vi slutligen förstod att vi blivit lurade”, säger Svetlana Buzu och ser skamsen ut.

Det beräknas att omkring en fjärdedel av alla moldaviska migranter utnyttjas på något sätt. Undersökningar som gjorts på de som återvänt till Moldavien pekar på att 25 000 moldavier om året får sin arbetskraft exploaterad av olika brottsyndikat utomlands.

Vanligast är att män utnyttjas inom byggnadsbranschen i Ryssland och Ukraina. De flesta låter bli att prata om det när de kommer hem igen. En del av förklaringen är att många hotas till livet i fall de anmäler. Ibland hotar slavdrivarna med att döda en familjemedlem om de försöker fly.

I många fall handlar det om något så simpelt som vanliga könsroller. En riktig man skulle ha sagt ifrån och inte låtit sig luras. När Svetlana och Gheorge Buzu kom tillbaka till Peusecina berättade de aldrig för någon annan än sina släktingar.

”Det var en stor skam. Jag ville inte att mina grannar skulle få reda på hur det gick till. De skulle ändå aldrig förstå”, säger hon.

Som slarvarbetare

Åren gick. Gheorghe Buzu lyckades få ett nytt jobb i Chişinău och rustade upp huset så gott det gick med pengarna som blev över. Så en dag hösten 2007 fick han sparken. Arbetslösheten var redan skyhög. Men så kom ett erbjudande om en tjänst på en byggarbetsplats i Ryssland.

”Vi visste att det kunde vara en fälla, men vi var desperata”, säger Svetlana Buzu.

Plötsligt var paret tillbaka på ruta ett. Gheorge Buzu ringde en gång i veckan från bostadsbaracken.

”Jag ska skicka hem pengar till dig och barnen”, lovade han.

Efter några månader utan att få betalt flyttades han till en ny arbetsplats. Sedan till ännu en, och en till. Samtalen blev färre och färre. Till slut hade Gheorghe Buzu arbetat två år utan lön. Då gick han på samma vals som förra gången.

”Åk hem så skickar vi pengarna”, sa företaget.

I dag är han tillbaka i Ryssland och vaktar en parkeringsplats utanför ett köpcenter. Hitintills har han fått lön. Men Svetlana Buzu säger att hon har svårt att släppa tanken på att hennes man kan bli utnyttjad som slavarbetare igen.

”Jag vet inte varför just vi moldavier utnyttjas. Kanske hänger det ihop med att vi är så fattiga. När människohandlarna tittar på oss ser de inte människor, bara fattiga moldavier. I deras ögon är vi bara kroppar som de kan använda för att tjäna pengar.”

Erik Paulsson Rönnbäck

Stephen och Stephen från Mingir vill inte gå ut med sina efternamn. ”Viktor” heter egentligen något annat.

Erik Paulsson Rönnbäck och Jesper Klemedsson besökte Moldavien i augusti.

Moldavien

Republik i sydöstra Europa med 3,5 miljoner invånare. Gränsar till Rumänien och Ukraina. Huvudstaden Chişinău har cirka 600 000 invånare. BNP per capita för 2008 (köpkraft) var 2 500 US-dollar jämfört med 12 500 US-dollar i grannlandet Rumänien. Landet delas på mitten av Dnestrfloden.

Källa: NE, IOM

 

Trafficking i Moldavien

Trafficking är ett samlingsbegrepp för olaglig internationell handel. I begreppet räknas människohandel, sexslavhandel och knarkhandel.

Flest traffickingoffer från Moldavien är kvinnor som utnyttjas sexuellt och män som arbetar utan lön. Traffickingdrabbade moldavier har skickats och skickas fortfarande till mer än 42 olika länder, inklusive Väst- och Sydösteuropa, USA och före detta Sovjetunionen.

Källa: NE, IOM

(Kehitys-Utveckling 3.2010)

Skriv ut Dela

Uppdaterat 23.9.2010


Skriv ut Dela
© Utrikesministeriet 2006 | Information om webbsidor | kehitys.verkot@formin.fi
FORMIN.FINLAND.FI - ULKOASIAINMINISTERIÖ - UTSTRIKESMINISTERIET
Global.finland.fi är en webbplats om utvecklingsfrågor och global fostran. Webbplatsens updatering avslutades den 30.6.2014.
Namnförsedda artiklar publicerade i global.finland representerar enbart skribentens egna åsikter.
© Utrikesministeriet | Utvecklingskommunikation, Kanalgatan 3 C, 00160 Helsingfors, e-post VIE-30@formin.fi